Nu, det mänskliga själet som önskar sig evighet och som har skapats för den, och som dyrkar godhet, och som plågas av separation; stiger och gör rituell tvagning, för att be den föreskrivna bönen, vid tiden för asr, för att åkalla inför den Evigt Allsmäktiges ordensloge av den Evigt Bestående och den Evinnerligt Självuppehållande, genom att ta sin tillflykt till den oändliga och gränslösa Gudsnåds heder, genom att be om tacksamhet och välsignelse inför otaliga gåvor, genom att underdånigt buga inför Innehavarens Höghet, genom att i fullkomlighet ödmjukt prostrera inför den Gudomens Evighet; som är meningen med asr bönen; finner en sann tröst för hjärtat, och fredfullt själ, genom att vara beredd med att förrätta bönen inför storhetens fred; som den som är människa förstår; vilket högtstående upgdrag, vilken lämplig plikt, vilken passande naturlig gäld det är att betala, vilket kanske i hög grad har en innebörd av att nå sällhet.

Och vid tiden för Maghrib –vilket är en tid- som liknar tiden i början av vintern, där fina och vackra varelserna tar farväl i melankoli i sommarens och höstvärldens solnedgång. Dessutom påminner det om den tidpunkt då man lämnar alla dem man älskar i sorgset avskiljande när man går bort in i graven. Och det liknar, påminner om tiden om döden i världens våldsamma jordskalv, om alla invånare som utvandrar till andra världar och om prövningsmarkens lampa släckas. Och det är en tid som strängt varnar dem som dyrkar de älskade som övergår i frånvaro.

Således i en sådan tid för Maghrib bönen, det mänskliga själet, som till sin natur önskar sig vara en spegel till en Evig Prakt, vänder ansiktet till den Evigt Beståendes och den Närvarande Evighetens allsmäktiga värdighet som utför dessa mäktiga verk och vänder, växlar dessa kolossala världar, och genom att säga “Gud är den Störste”, drar sig tillbaka från dem, för att sluta sin hand för Ägarens tjänster, genom att stå upp inför den Evigt Beständiga och säga; ”All ära tillhör Allah”, be om välsignelse och prisa dess oklanderliga perfektion, dess oförlikneliga prakt, dess oändliga Nåd och säger;

, och underkastar sig och ber om hjälp hos den ohjälpta Självupprätthållaren, den odelade Gudomligheten, väldet utan minister; och dessutom genom att buga inför dess oändliga storhet och osvaga ära, uppvisar tillsammans med hela universum sin vanmakt och svaghet, fattigdom och uselhet, och genom att säga